Table of Contents

  • Oxford Research beskriver i denna rapport om de olika nordiska systemen för arbetsmarknadsutbildning för arbetslösa, samt vad som kan läras av att studera de likheter och skillnader som finns.

  • Arbetsmarknadsutbildning är en viktig del av arbetsmarknadspolitiken, en pusselbit i det större välfärdssystemet. De nordiska länderna har, i nära samarbete med arbetsmarknadens parter, utvecklat en modell där fokus i högre utsträckning är på att trygga anställningsbarheten än på att säkra anställningar. I den modellen är arbetsmarknadsutbildning för arbetslösa centralt.

  • Detta kapitel avhandlar vilka aktörer som har ansvar för arbetsmarknadsutbildningen, hur den organiseras, upphandlas, finansieras och huruvida arbetsmarknadens parter är inblandade. Kapitlet rymmer också ett avsnitt om vilka mål som finns med arbetsmarknadsutbildningen i respektive land. Vidare tittar vi på vilken typ av ersättning som betalas till deltagarna.

  • Följande avsnitt berör innehållet i de nationella arbetsmarknadsutbildningarna. För Finlands, Norges och Sveriges del har detta avsnitt avgränsats till de utbildningar som upphandlas av de nationella arbetsförmedlingarna. Utbildning som sker i arbetsförmedlingarnas regi men inom det reguljära skolsystemet behandlas i nästa avsnitt. I Danmark avser följande redogörelse arbetsmarknadsutbildningarna (AMU). Även om AMU i Danmark inte är utformad specifikt som en åtgärd för arbetslösa är det den danska utbildningsgren som bäst motsvarar ovan nämnda program i de andra nordiska länderna.

  • Följande avsnitt kommer att beröra vilka grupper de olika nordiska arbetsmarknadsutbildningarna är riktade mot. Denna diskussion kommer att utgå ifrån tabell 4.1 och 4.2 nedan och delas upp i två delar: Vilka är kraven för att få delta i arbetsmarknadsutbildningar samt vilka grupper är faktiskt prioriterade för deltagande?

  • Arbetsmarknadsutbildningarnas omfattning kan skilja sig åt dels avseende det absoluta antalet deltagare, dels olika relativa mått. Vi diskuterar i följande avsnitt de olika nordiska utbildningarna för arbetslösa i förhållande till det absoluta antalet deltagare samt deras andel av personer i arbetsmarknadsåtgärd och av arbetskraften. Vi använder måttet antalet unika deltagare delat på arbetskraften i avsnittet nedan.

  • Resultatet av arbetsmarknadsutbildningarna kan analyseras i flera dimensioner: Hur väl har den arbetslöses lyckats med utbildningen? Vilket resultat har utbildningen haft på den arbetslöses anställbarhet? I vilken grad har de ansvariga myndigheterna uppnått sina mål för arbetsmarknadsutbildningarna? I följande avsnitt kommer vi att besvara dessa tre frågor med utgångspunkt i andelen av utbildningsdeltagare som genomför utbildningen, andelen som kom i arbete efter utbildningen och graden av arbetsmarknadsutbildningarnas måluppfyllelse. Detta följs sedan i efterföljande avsnitt av en översiktlig metaanalys av olika nordiska utvärderingar av de nationella arbetsmarknadsutbildningarna.

  • Det finns en allmän trend i de nordiska länderna mot att arbetsmarknadsutbildningspolitiken kommit att bli alltmer inriktad på att få personer som står långt ifrån arbetsmarknaden i arbete. I Sverige har detta under de senaste åren kommit i uttryck genom den så kallade arbetslinjen och genom att Arbetsförmedlingens utbildningar alltmer siktat in sig på personer som står långt ifrån arbetsmarknaden, exempelvis inom ramen för de så kallade jobbgarantierna. I Norge genomförde man 2010 en reform som syftade till att få fler personer med nedsatt arbetsförmåga i arbete. Reformen innebar dels att tre tidigare ersättningar ersattes av en ny ersättning (arbeidsavklaringspenger), dels en ny uppföljningsmetodik i NAV:s arbete med personer med nedsatt arbetsförmåga. Denna nya metodik inkluderade arbetsförmågeutvärderingar, bättre uppföljning samt aktivitetsplaner och ligger i linje med NAV:s allmänna fokus, där 82 % av åtgärderna är öronmärkta för personer med nedsatt arbetsförmåga.

  • De autonoma regionerna, Färö arna, Grönland och AÅ land styr sin egen arbetsmarknadspolitik och därmed också sina system för arbetsmarknadsutbildning. De tre regionernas arbetsmarknad skiljer sig åt i ännu högre utsträckning än vad d e fem l änderna g ör s insemellan. G rönland har länge haft problem med tämligen hög arbetslöshet och låg utbildningsnivå, medan Färöarna och AÅ land traditionellt haft låg arbetslö shet. Färöarna h ade i nnan k risen lägst a rbetslöshet i Europa, p å svårslagna 1 %. Sedan steg den till sju procent men har därefter bö rjat minska igen och ligger nu på runt fyra procent. AÅland har en stabil låg arbetslö shet, även under krisen, men ungdomsarbetslö sheten har stigit under krisen.

  • I inledningen visades att de nordiska länderna på systemnivå i huvudsak har byggt upp liknande modeller för sin arbetsmarknadspolitik, men att det också finns stora skillnader i vilka förutsättningar som råder i de nordiska länderna vad gäller exempelvis arbetslöshet. Norge har haft mycket låg arbetslöshet under lång tid, medan övriga länder drabbades mer eller mindre hårt av finanskrisen i Europa från 2009 och framåt. Finland är nu återigen i en lågkonjunktur medan Island är tillbaka på samma låga nivåer som före krisen. På samma sätt ser förutsättningarna i de autonoma regionerna mycket olika ut. Grönland har konstant hög arbetslöshet medan Åland och Färöarna har mycket låg arbetslöshet. Detta får naturligtvis konsekvenser för hur arbetsmarknadsutbildningen organiseras, implementeras och vilka resultat det får.

  • Denna rapport är en jämförande analys av de åtta nordiska landsrapporterna. Litteraturförteckningen består därför till huvuddelen av de olika landsrapporternas litteraturförteckning.