Table of Contents

  • Nationalt Center for Kompetenceudvikling har foretaget en komparativ undersøgelse af integration af indvandrere og efterkommere gennem voksen- og efteruddannelse i de nordiske lande.

  • Den finländska integrationspolitiken har under 2000-talet kommit att allt starkare präglas av arbetsmarknadsorientering och arbetslivsanknytning. Ansvaret för utbildning av vuxna invandrare är fördelat mellan Arbets- och näringslivsministeriet och Undervisningsministeriet, det förstnämnda svarar för finansieringen och formen, det senare nämnda för innehållet i ett nationellt perspektiv. Villkoren för och genomförandet av utbildningarna varierar kraftigt mellan regioner och orter, inte minst på grund av att t.ex. de arbetskraftspolitiska integrationsutbildningarna kan genomföras av diverse aktörer, såväl av vuxenutbildningscenter (med profilering mot arbetskraftspolitisk vuxenutbildning) som av t.ex. folkhögskolor (med profilering mot folkbildning). Det finns inga uppföljningar eller utvärderingar av hur de nationella läroplanerna för integrationsutbildningarna, som aktiv uppdaterats de senaste åren, förverkligas av olika organisatörer. Överhuvudtaget är möjligheterna att få en samlad överblick begränsade. Detta på grund av att övergripande nationell statistik i vilken invandrare skulle uppmärksammas som en särskild grupp saknas. Det övergripande syftet, att integrera utbildning av vuxna invandrare allt starkare i den ordinarie vuxenutbildningen kan i princip ha två motsatta utfall. En invandrare med goda förutsättningar (t.ex. tidigare utbildning, grundläggande språkkunskaper) kan med hjälp av god vägledning finna en meningsfull utbildningsväg och genom att delta i ordinarie vuxenutbildning bli integrerad i ordets egentliga betydelse. Men för en invandrare med sämre förutsättningar och bristfällig tillgång till vägledning, rådgivning och information är risken för marginalisering uppenbar.

  • Fram till början 1980-talet var invandringen till Finland mycket blygsam, antalet invandrare var drygt 10 000 personer. Under 1980-talet fyrdubblades antalet till 50 000 personer, dvs. 0,9 % av befolkningen. Efter Sovjetunionens sönderfall började invandringen fr.o.m. 1990-talets början öka. De två största invandrargrupperna har kommit att bli ryssar (19 % av invandrarna) och estländare (16 % av invandrarna). Orsaken till det stora antalet invandrare från Ryssland är att ingermanländare med rötter i Finland fick en återflyttarstatus. De därefter största grupperna är svenskar (varav majoriteten återflyttare) och somalier (4900 personer). Det totala antalet invandrare var år 2008 cirka 143 000 personer, 2,5 % av befolkningen. Invandrarna är geografiskt mycket ojämnt fördelade, de bor idag främst i stora städer, i Nyland och huvudstadsregionen där andelen är 4,4 % av befolkningen (omkring hälften av alla invandrare). De första flyktingarna anlände i början av 1970-talet från Chile. Först 1986 förband sig Finland att ta emot kvotflyktingar, idag är den årliga flyktingkvoten 750 personer. Antalet flyktingar var i slutet av år 2006 cirka 28 000 (23 % av invandrarna), som under sin tid i Finland har fått drygt 5000 barn. Även antalet asylsökanden har varit mycket liten, t.ex. år 2006 omkring 1500 personer. Den huvudsakliga orsaken till invandringen till Finland har varit familjeband. På senare tid har den arbetsrelaterade invandringen ökat. Eftersom befolkningen åldras och efterfrågan på arbetskraft ökar är målet att den arbetsrelaterade invandringen till Finland skall öka från såväl EU-området som länder utanför den (Arajärvi 2009, 6-21; Sisäasianministeriö 2008, 6–9).

  • I det följande redovisas för innehållet i de mest centrala invandrar- och utbildningspolitiska policy–dokumenten under det senaste årtiondet. Man kan notera att integrationen har främst hanterats (fram till 2007) inom Undervisningsministeriets förvaltningsområde, med en allt starkare betoning på yrkesutbildning, arbetsmarknadsrelevans och validering. År 2007 framåt flyttas tyngdpunkten till arbetsrelaterad invandring, och integration har kommit att hanteras i samverkan mellan flera ministerier. Den tyngdpunkförskjutning från utbildning till vägledning, som gäller för finländsk vuxenutbildning överlag, framkommer även i fråga om integration genom vuxenutbildning.

  • Den grundläggande utbildningen i Finland består av en nioårig enhetsskola, som börjar vid sjuårsålder. Året innan den grundläggande utbildningen börjar har barnet möjlighet att delta förskoleundervisning. Den grundläggande utbildningen är indelad i två nivåer årskurserna 1–6 i och årskurserna 7–9. Det allmänbildande gymnasiet fullgörs på 2–4 år och avslutas med en riksomfattande studentexamen. Examina inom yrkesutbildningen är treåriga (120 studieveckor). Läroavtalsutbildning består av teoretiska studier inom yrkesutbildningen och väglett arbete på en arbetsplats. Den högre utbildningen ges vid yrkeshögskolor med inriktning mot yrkesinriktade expertuppgifter (grundexamina 3 år) och vid universitet (lägre och högre högskole-examina, 3 respektive 5 år).

  • Utvecklandet av vuxenutbildningen för invandrare har varit ytterst splittrad och fragmenterad, och skett främst utanför vuxenutbildningssystemet. Utbildning och sysselsättning har gått starkt hand i hand, ofta har utbildningen stått i sysselsättningens tjänst. Utvecklingsarbetet beträffande läroplansgrunder och rekommendationer för integrationsutbildningarna och språkundervisningen har främst skett på Utbildningsstyrelsen eller genom projekt som finansierats från Utbildningsstyrelsen. Det mesta av utvecklingsarbetet under 2000-talet har skett genom hundratals sinsemellan okoordinerade projekt som finansierats av den Europeiska Socialfonden eller den Europeiska Regionala Utvecklingsfonden.